Det är lätt att bli yr i huvudet, när man läser texterna under tiden från Kristus konungens fest fram till juldagen. Kristus konungen kommer vid världens slut och håller räfst och rättarting inför evigheten. Människor får stå till svars för sina gärningar. Det är lätt att bli lite orolig. Hur ska mitt lilla ynkliga liv hålla inför Guds dom? Men Jesus har sagt att han sannerligen inte ska kasta ut den som kommer till honom. Rövaren på korset behöver inte säga mer än några ord för att vägen till himmelriket ska öppnas för honom. Jesu lidande och död blir vår räddning. Våra tillkortakommanden bar han på ryggen i korsvandringen på väg till Golgotha.
Med Advent bryter hoppet fram i fullt ljus. Jesaja och andra profeter talar om Herren som ska rädda sitt folk och målar upp bilden av hur det ska bli i himlen, i Messias rike.
“Res dig, Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken mot öster och se dina barn komma från väster och öster, samlade på den Heliges bud, jublande över att Gud har tänkt på dem.” Slut med krig och terror. Vapen ska ställas i fredens tjänst. Herren samlar med ömhet lammen i sin famn och bär dem i sina armar. De som inte orkar får kraft, blinda ser och den som var förlamad kan hoppa och springa igen. Alla doftande träd ska ge skugga åt Israel i hettan. Frid ska råda mellan lamm och vargar. Barn ska kunna leka med farliga ormar. “Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel.” “Herren fröjdas över dig med jubel.”
Men så småningom smalnar bilden till profetior om ett barn som ska födas av Davids ätt. Maria har fått besök av ängeln Gabriel. Väntan, väntan. Så en dag lyser stjärnstrålen mot ett ruffigt stall i Betlehem. Där, i en krubba, ligger en nyfödd pojke väl inlindad. Det svarta fjuniga håret och ett litet huvud tittar fram ur lindorna. Är detta oskyddade barn världens frälsare?? Ja, det verkar så. Änglarna sjunger, herdar tillber barnet. Visa män kommer med gåvor. Vem är han detta barn? Svaret får vi i juldagens läsning i Johannesevangeliet (Joh 1:1-18)
Nu blir man på allvar yr i huvudet. Barnet är Ordet som var hos Gud före Big Bang, före universums födelse. Genom Ordet har allt blivit till: galaxer, planeter, jorden med hav och växter, djur och människor “Allt blev till genom det”. I Ordet var LIV, och LJUS. Ljuset som lyser i mörkret. Det är detta Ord som nu ligger där hjälplös i en krubba i form av en nyfödd människa. Han har ett hårt liv framför sig. Hans egna, människorna, tar inte emot honom. Vi vet att hans liv slutar med tortyr och döden på ett kors. Hur gärna skulle man inte vilja skydda det lilla barnet från ett sådant hemskt öde, smeka hans huvud som säkert Maria gjorde och försäkra honom om att inget ont ska hända honom.
“Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”. I barnet finns Guds härlighet förkroppsligad: “en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”. Det är Gud själv vi ser i form av det lilla barnet Jesus, utlämnat åt människors godtycke. Men inte ens all världens ondska kan rå på det ljus som finns i honom. Genom det lilla barnet får vi möjligheter vi inte ens kan drömma om. “Av hans fullhet har vi alla fått del med nåd och åter nåd”. Kan vi få en större julgåva än detta? Ett liv fullt av mening och ljus!
Ylva-Kristina Sjöblom, skribent och översättare,
lekdominikan i Stockholm